Hej. Bloggar numera på smp.se/mode/modebloggen. Kom dit.

Nothing happens,

Oh Bkåängsgatan. Vad var jag inte för dig. Hur många gånger återvände jag inte även fast jag visste att allt det jag inte stod för. Studsmattor, grädsmattor och kött på grillen.
Hur kan jag ändå veta att kommer tillbaka? hur kan jag ändå veta att jag kommer att träffa dig på avlägsna platser. Om inte USA har bomba oss eller sökt reda på våra identiteter.
Jag vet att jag är känslor. Även om jag kan känna Gud emellan mina ben och även om hela Rom är närvarande. Även om är det fortfarande samma sak. Mannen i skägg, mannen med dynamit emellan benen. Ta mig dit då musiken på jorden fortfarande var ny. Då fortfarande en hand på våra lår kändes nytt, då vi fortfarande frågade oss om detta verkligen hände.
Nu särar jag på mina ben, och Gud vet att jag hade hjärtat i handen. Jag skulle bära världens synder på mina barma och bara axlar. Hjärtat känns fortfarande släppt även om han vilar på dem. Vad ska vi göra om världen känns som en svinstia? Vad ska ni göra åt det? Även om jag har blivit kär, så här i slutet, slutet av allt hopp och allt liv, har det dödat mig. Allt har dödat mig. Trots det har inget äntrat mig. Plats kött, varför existerar jag. En incest, du har förblivit. Fortfarande du känner med lösningen. Vem är jag? Varför tror jag mig veta? Ni har fortfarande dödat mig.
Det är ingen idé att säga det igen men ni har dödat mig. trots allt förlåter jag. Jag försöker. Den yngsta överlevde och var den mest älskade. vad vet jag. Jag har bara sett repliker, närmanden och presenter. Det finns en önskan hos mig att aldrig sluta. det finns en säkerhet att skriva, hur full en råkar vara. En föds inte till kvinna, en blir det. Det existerar inte något som evig kärlek. Livet är en svinstia. Och även fast vi lurar våra fiender med en häst kommer de på oss och hittar djupen. Är du inte rädd?
Är du inte rädd för allt som finns inuti?
(Det får mig att vända mig i graven).
Jag vet att min tid egentligen är, redan, men jag är ett sent barn. Låt mig bara vara, Låt mig bara ha bläck på mina händer, låt mig tro att du älskar mig. Låt mig tro att jag verkligen såg gardinerna, att jag verkligen satt på en buss söderut för att träffa dig.
Låt mig tro att det är meningen att vi skulle trilla, innan, i mig även om vi inte gjorde det. Är det det här man vill ha? I moll, såklart.

Nu har jag öppnat mig, från botten av mitt hjärta. Kanske har jag inte, förmodligen inte, gett känslan av att vilja slita upp sin bröstkorg och vilja drunkna. Kanske inte. Ni förstår troligtvis inte heller hur fort det går, hur ogärna jag vill vara den som är kvar.

Flamländaren kommenterar!

Kommer ni ihåg min flamländare som jag skrev om i slutet av januari?
jaja, ni har han hittat hit och kommenterat:


"men fan! det händer om mig. vad kul att läsa. jag pluggar igen, och nu är det lite svårare än i januari.
vi ses, vi hörs, vi blablabla.

puss,
min svensk deluxe."

åh. jag tycker att det är helt underbart.

I'M BURNIN' UP

Hej.
Har sådär extremt mycket att hinna med innan studenten. Vår tidning ska bland annat tryckas nästa vecka.
I alla fall, kommer skriva snart. När jag är trött på att dö i skolböcker. Trött på att dö på ett dansgolv.
Saker jag tänker ta upp i nästa inlägg (bara så att jag minns) :

x det omöjliga i manlig haute coture

x vad Fredrik Lindström gör fel i "världens dåligaste språk"

x Madonnas fall


*cliffhanger*

JAG LEVER JAG LEVER JAG LEVER JAG LEVER
JAG LEVER JAG LEVER JAG LEVER JAG LEVER
JAG LEVER JAG LEVER JAG LEVER JAG LEVER
JAG LEVER JAG LEVER JAG LEVER JAG LEVER
JAG LEVER JAG LEVER JAG LEVER JAG LEVER
JAG LEVER JAG LEVER JAG LEVER JAG LEVER
JAG LEVER JAG LEVER JAG LEVER JAG LEVER
JAG LEVER JAG LEVER JAG LEVER JAG LEVER
JAG LEVER JAG LEVER JAG LEVER JAG LEVER
JAG LEVER JAG LEVER JAG LEVER JAG LEVER
JAG LEVER JAG LEVER JAG LEVER JAG LEVER
JAG LEVER JAG LEVER JAG LEVER JAG LEVER
JAG LEVER JAG LEVER JAG LEVER JAG LEVER
JAG LEVER JAG LEVER JAG LEVER JAG LEVER
JAG LEVER JAG LEVER JAG LEVER JAG LEVER
JAG LEVER JAG LEVER JAG LEVER JAG LEVER

nu ska jag uppdatera.
hypa min blogg lite.

Ikväll vill jag bara gräva ner mig, sova 48 timmar för att sen åka till jönköping.

you make me feel

På en sekund förändras allt och det mesta känns skit. Jag har en sten över mitt hjärta. På grund av en struntsak.

Om lite mer än fem timmar sitter jag på tåget till Berlin. Jag ska bara dricka vin och kyssa vackra människor fyra dagar i sträck. Ni kommer inte att ha hälften så roligt och fint som jag. Men jag älskar er ändå.

Inspirationsbilder. På balen vill jag ha en kort smokingjacka med spetsiga slag. Vida, vida svarta byxor med många veck på. Eller några med hängande gren, som på den sista bilden. Jag hade tänkt att det kunde bli fint med en massa fjärilar också, på slagen. Vi får se. Byxorna ska jag låta sy upp i alla fall.

(Samtliga bilder i inlägget är tagna från style.com eller facehunter, om någon känner sig utelämnad eller obekväm kan jag ta bort bilder.)

 

Jag letar också inspirationsbilder till kostymen jag ska låta sy upp till min student. Hittils har jag bara hittat de här, dock tänker jag mig något smalare med en annorlunda skärning. Inte så vanligt som bilderna under. Men färgen är rätt och lite känslan. 

Jag är jättekär i Rufus. Han är så vacker i den första.

För ett tag sedan ville sandra veta mer om sina läsare. Jag skrev lite. Min ålder och vad jag tycker om. Härom dagen valde hon ut de finaste svaren som hon senare publicerade. Ett av dem var mina. Det var fint och gjorde dagen lite lite bättre. 

Hursomhelst tycker jag att det var fint att hon gillade det jag skrev. 

Bilden är såklart hennes. Läs hennes blogg, det är värt det.

Idag när jag vaknade ville jag dö. Men det var en fin kväll igår.

Först drack vi rödvin i en trappuppgång och plötsligt kändes allting som 2005 igen. Eller 2004.

På deluxe drack vi mousserande vin och allting snurrade nästan lite för mycket. Någonstans i dimman bestämde vi att Gabomilla ska försöka göra studentkläderna åt mig. Hon har den rätta känslan. Sen berättade hon att jag förmodligen ska få vara med i något program på svt. Och prata om mode. Jag hoppas.

Klockan halv två ville jag inte vara ute mer. Allt blev för mycket. Tuva och jag gick ner till sjön och satt på bryggorna och pratade. Mest lyssnade vi på Radio Dept. i min iPod. Sen gick vi lite. Även fast det var kallt ute kommer jag minnas det.  

Känns som om det var år sedan jag skrev sist. Vilket det såklart inte var.

Kom nyss att tänka på min franskalärare som gav mig tummen upp idag. Just då kändes det som en given pose. 

Förövrigt är jag mycket trött these days. Somnade igår på vår hallmatta. Ingen väckte mig på en halvtimme. Snacka om dysfunktionel (säger man så?) familj. I alla fall. Har tänkt på olika anledningar till min trötthet. Och det är trötthet som i utmattad, inte som i att jag sover för lite.

1. Alla infektioner jag har i kroppen/har haft i kroppen den senaste månaden har gjort mig svag. Vägrar tro på det här, men mamma säger så. Och pappa.

2. Järnbrist. Jag säger järnbrist. No kött no järn. Vill nästan har järnbrist. Det har blivit så när jag drivet det argumentet så hårt. Känns coolt med järnbrist. Vill ha vitaminpiller!

3. Några underliga tonårshormoner som kommit lite sent. Nästan uteslutet. Var aldrig trött som yngre tonåring. Har nästan aldrig varit trött.  

Pappas läkarvänner kommer på fredag. Då ska jag undersökas! 

Mamma langar dagens visdomsord: "med vitt vin och hummerfond kommer man långt".

blä.

Jahaja, här står jag på mitt rum. Antagligen innan jag skulle gå till skolan.

Här är jag på Deluxe i fredags. Fredagen då jag i stort sett blev utslängd. Tog hårt på min värdighet där. Förövrigt hade jag ganska konstiga kläder på mig. Det syns inte här men det var liksom ett rep och. Knäppt.

Här är ju Johanna, inte jag. Men hon är fin på den här bilden + att tjejjernas miner där bak till vänster är obetalbara. 

Ojoj. Här var en suddig. Så det kan gå.

Ines och Helena. Ines kör hennes vanliga bosniska pose. Det här var på natten efter kulturnatten. Eller under kulturnatten. Vi hade varit hos Hans på fest (vi dansade så att lp-skivorna flög ur bokhyllorna) och åkte hem efter ett snabbt stopp på Shell Dalbo som verkligen är divine. Ines vet bättre än att festen slutar när första gästerna börjar droppa av så hon bjöd på bosniska specialiteter i sitt kök. 

Den där konstiga känslan jag hade igår på morgonen var nog feber. Eller det var feber.
38 jävla grader. Frågar mig bara stilla när jag kommer att bli frisk. Skulle gissa på att jag har inlett årets samtliga veckor med bihåleinflamation.

Någon ville ha mer bilder på mig och helt utan självkritik ska ni få. Fåfåfå.
Håll till godo.

(Alla hatar onischade bloggar. )



Idag vaknade och kände mig helt yr. Det var oerhört konstigt. Jag mådde inte illa men det pirrade överallt och jag kunde inte sitta still samtidigt som jag inte orkade ligga ner. Sen gick det över.

Ikväll ska jag inte ut. Bara till Amanda. Med Helena. Jag hoppas innerligt att vi ska göra sushi. Innan det ska jag skriva klart ett hemprov i religion, hämta vin, tänka på kläder till imorgon (avskedsfest för Italien-farare) och träffa Olga för att spela piano. Och ringa Gabomilla.


Hejhopp.

the young love that always remain.

Ikväll har jag sett Moto Boy.
Jag är frälst.

Min flamländska vän är lite rolig.
Han älskar språk och läser just nu svenska på universitetet och ska tenta av grammatiken imorgon.
Vår kommunikation är lite som med min franskalärare, svenska - engelska - franska. Knasigt och underbart.
Just nu ber han mig kontrollera hans övningsfraser. Han är så bra, med tanke på att han började med kursen för drygt ett halvår sedan. De är lite tokiga, men korrekta:

"Gå raktfram och korsa bron. När åker ni till Köpenhamn? Jag skulle vilja åka med. Kasta tidningarna, för de är för gamla. Vi behöver mycket mjölk och några ägg."

"Vad heter presidentens fru? De har ont i fötterna och benen."

"Han får ungefär tre brev i veckan. Möblerna i lägenheten är nya och vackra. Äpplena är ännu inte mogna. Ta ett päron istället.

Woho.
Förfest med mig själv!

Herregud. Tanter.

Som sagt kanske ni är trötta på låten men här kommer den i annan tappning och med helt underbara omständigheter.

Nu ska jag blogga. OJojoj vad jag ska blogga.

1.
Jag såg ett program på femman ikväll om fetma. En kvinna som bara 29 men vägde runt 350 kg. Hon kunde inte sitta upp, inte röra benen - knappt röra sig alls. Hela programmet gick ut på hennes kamp för att bli opererad och att visa på hur jobbigt det hela var för henne och för hennes familj. Självklart slutade det hela med att hon dog och krokodiltårarna såg aldrig ut att ta slut.
Jag har full förståelse för att det är svårt att leva med någon i den storleken men någonstans känns det fel i mitt huvud. Hon har själv stoppat i sig åtta hamburgare åt gången. Hon har själv valt att stanna inne. Hon har själv bestämt sig för att inte gå till en läkare. Jag har mycket svårt att allmänheten skulle behandla en döende heroinist eller rökare på samma sätt. Självklart vet jag att det inte går att jämföra beroenden av sådant du måste få i dig och sådant du inte behöver. Men jag tror att maten tillslut blev som en drog för henne. Daltandet och snuttifieringen av henne hade jag svårt för. Att man fråntog henne allt eget ansvar på grund av hennes storlek.

2.
Programmet jag skrev om ovanför tycker jag var skit. Mycket på tv är skit. Svt är i mångt och mycket skit. Jag förstår inte varför de producerar dokusåpaliknande program och annan smörja när de har förutsättningarna att skapa kvalité. Svt drivs knappt av tittarsiffror, det är public service som ska drivas av intresset att vara neutrala och kvalitativa.
Men. Jag är numera positiv. Det finns faktiskt bra program. Bara idag har jag hunnit med Rea och barnsjukhuset. Rea är superviktigt för barn! Barn får se andra barn ta saker i egna händer, utföra riktiga under sökningar men framför allt vara kritiskt tänkande individer. Mycket mycket viktigt.
barnsjukhuset handlade om unga flickor med hjärntumörer, en tjej med anorexia och världens sötaste barn som hade hål på luftstrupen. Det var fint. Jag vet inte om det hjälpte de sjuka att jag tyckte synd om dem men de hjälpte varandra.

3.
Det blir mycket åsikter på en gång men jag passar på.
I måndags började vår litteraturvetenskapskurs. Självklart diskuterade vi kring vad litteratur är. Många, inklusive vår lärare, var övertygade om att litteratur varken gör oss till bättre, klokare, finare eller gladare människor. Kanske skulle man få någon slags stimulans men annars har de svårt att hitta något speciellt med att läsa böcker. Självklart gillar de det men det gör dem tydligen inget annat än glädje för stunden. Jag höll mig tyst men åsikter som de här har jag så svårt för. Varför läser ni böcker överhuvudtaget? Jag tycker att det är så konstiga, så klyschiga och pekorala åsikter. Det är så typiskt en viss sorts kulturella och så kallade bildade människor att bagatellisera vad de gör. Typ "jag är inte mer intelligent eller gladare än någon som aldrig läst en bok". Fine. Knske inte smartare, MEN VARFÖR LÄSER DU?
Jag får ut mycket av att läsa böcker. Det bildar mig, ger mig inblick i andra människors liv vilket i sin tur leder till större förståelse och kanske i slutändan fred på jorden, det ger mig glädje, låter mig använda min fantasi och en hel del annat. Inte bara njutning för stunden.
Att jag dessutom har oerhört, extrem svårt för en viss elitistisk översittarattityd som jag förknippar med åsikter som "nehe, jag är väl inte någon alls. Har bara läst 976086086 universitetspoäng och läst Prousts samlade verk" är en annan sak. Kulturell putslustighet är inte min grej. Oftast. Det är dock viktigt att det inte alltid är rätt, men oftast roligt.

4.
Jag var på kammarmusikkonsert i går kväll. Det var oerhört fint. Ville gråta lite. Nästan. När jag blir stor ska jag ha en egen kammarorkester som ska spela smäktande stycken när jag vaknar och när jag kysser min älskade på munnen.

5.
Jag har svårt för vissa andra uttryck. Nu i gullighetssammanhang. Fick ett sms som bland annat innefattade "ligga sked hela natten". Ser inte charmen med det. Gav hela meddelandet något smutsigt, solkigt skimmer istället.
Men vad är väl ett sms?

Tanten ringer från Lammhult, en by utanför Växjö. Nu förstår ni vilken sorts människor jag uthärdar här nere.

Tillåt mig att svära: jävlabajspisssatanshelvetefankukhagga.

1. Jag failade på körjortsprovet. Ingen missar teorin, men jag gjorde det.

2. Jag orkar inte vara det minsta positiv längre. Just nu ger Radio Dept. mer bekräftade känslor än Britt Ekland.

3. Jag måste plugga franska som in i helvete.

4. Jag är fortfarande sjuk. SEX VECKOR SENARE.

5. Visst, det blir ljusare. Men vart är värmen? Jag vill inte leva i frysförhållanden ändå till maj. Tacka vet jag Bali.

6. Snart ska jag och Helena iväg och intervjua kulturpersoner på en kammarmusikkonsert. Funderar på att ta på mig mina nya lackskor för att bli gladare. Eller att hänga mig.


Ovanstående punkt får ses som en positiv. Och det faktum att jag är klar med krönikan till på fredag/lördag. Och modejobbet till nästa vecka. Nej, nu blir det en positiv lista för att uthärda.

1. Min lön kommer på fredag. Jag kan äntligen konsumera igen.

2. Jag har någon att kalla raring. Tror jag. Mycket tyder på att det går vägen. Det är fint att utbyta lite lugnande ord via sms då och då. Om bara ingenting.

3. Jag har bokat en ny tid för teoriprov. Punkt.

4. Snart åker vi till Bali. Och Berlin. Kroatien i sommar. Ytte pytte jätteliten chans att jag och Kristoffer kan komma följa med pappa till Boston strax efter Bali. Jag har det alldeles alldeles för bra. Jag ska vara tacksam. Tack.

5. På fredag ska jag äntligen ut och vara snygg och dricka vin och öl och inte tänka på något annat alls än att bara uppleva allting.

6. Manne kommer så att ge mig MVG. BLESS.

Ikväll var en av de första fredagarna på länge (och då menar jag jävligt länge) då jag inte:
1. drack alkohol 2. träffade galet mycket människor 3. ramlade hem på tok för sent.

Först kände jag mig socialt självmördad. Nu känner jag mig som något av en ny människa. Kanske.
Jag har tittat på tv med min mamma. Oerhört spännande. Ojojoj. Lite senare, närmare bestämt runt elvatiden, gick jag ut med min hund för en liten promenad. Det var rysligt fint. Jag gillar att vara ensam på ställen där det brukar vara fullt med människor vanligtvis. Nu är inte skogsgatan på söder sådär väldigt besökt, men känslan av att vara helt ensam. Känslan av att kunna göra vad som helst utan att någon ser mig just då. Det är fint det.

Här kan ni läsa ett jobb som publiceras i Smålandsposten imorgon. Jag har skrivit. Det handlar om homosexuella i medier och så. Hemskt nöjd.
Nu ska jag snart sova. Kanske skriva en krönika om min rädsla för att bli passé först.

Ensamma kvällar och nätter är lite underskattat.

bäst.

Jag idag.
Jag i höstas.
Våren 2006.
Sommaren 2006.
Jag och Amanda sommaren 2006.

Idag är jag hemma från skolan.
Jag är äcklig.

Åkommor jag uthärdar just nu:
Feber
Bihåleinflamation
Ont i magen av min medicin
Min allmänt dåliga bajsmage som aldrig funkar (magkatarr eller gluten)
LOCK FÖR ÖRONEN

Livet är inte lätt. Men jag är positiv. Jag lever ett nytt liv!
Även fast det är skittrist att vara hemma.

Därför fick ni se bilder på mig.
Behold.

Dagens äckliga ord: Tarmludd.

För all del, tarmludd är bra. Tarmludd är fint. Vi mår bra av tarmludd.
Men varför? T A R M L U D D. Det är så äckligt.
Likaså vill jag kasta upp när vå lärare i naturkunskap yttrar orden: "tömmning av ändtarmen på grund av ändtarmsreflexen. Den inre ringmuskeln är autonom". Blä.

Nu sitter jag på Smålandsposten.
Mitt "homosexuella-i-medierna" arbete är klart. Finally.

Idag är det onsdag vilket betyder möte. OM TRE TIMMAR.
Det lämnar mig med några frågor:

Vad ska jag göra?
Har jag pengar att tröstshoppa?

Men framför allt,
vad ska jag äta/när ska jag äta?

Ashungrig.

Jag är redan i skolan.
Jag har varit i skolan så länge.
Men jag åkte bil hit så jag är glad ändå.


(Bihåleinflamation är bajs.)

en fin musikvideo.



en annan som rickard tipsade om.

Kör en favorit i repris. 

Helena ger er den unga osäkra killens FAQ:

FAQ1: Är jag bög?

Svar: Antagligen.

FAQ2: Jag är bög, vad gör jag?

Svar: Bögar dig.

FAQ3: Min kompis är bög!

Svar: Erkänn, det finns ingen "kompis".

 

Mormor och morfar är här och hälsar på. Mormor har tröttnat på att laga mat. Hon menar att det är det enda hon gjort hela sitt liv och vill aldrig mer göra det. Därför skulle vi få köpt cateringmat nästa gång vi träffas.

Mamma försöker desperat få henne på bättre tankar:

"Men det är lätt. Du kan laga mat. Bjud oss på köttfärssås eller vad som helst."

"Köttfärssås?! Det är för folk."

Mormor känns som en frisk fläkt i dagens pk-samhälle. 

Ja. Eller hon kändes som det. Jag fick nyss världens sämsta humör. Nu är jag bara arg. Och trött på förkylning. En månad. EN MÅNAD. Det är lika hemskt som växjös 29 solminuter.

Igår var jag ute. Igen.

Eftersom jag nu såhär efter nyår lever ett nytt liv har jag bestämt mig för att bli en positiv människa. Inga mer bittra utfall eller tidiga hemgångar för att jag tycker att alla är dumma i huvudet. Och det blev så fint! Grappo på toaletten, mycket dans med fin musik och en galen efterfest. Efterfesten började med att jag åkte taxi med Gustav Hector, ägare till deluxe. Till en början pratade vi om normala saker. Sen började mitt fördömda tjatande. jag vet inte hur många gånger jag upprepade att jag skulle få spela på deluxe. Det skäms jag över den här helgen. Han förstår nog. 

Tyvärr fotograferade jag inte så mycket. Men lite. 

Den sista är från efterfesten. Lite konstig men fin. 

Bilddagboken blev hackad häromdagen och nu kan jag inte längre logga in. Mitt liv tog slut. Bestämde mig för att börja blogga igen. Vet inte vad jag ska skriva om. Det är lite synd, alla vet att onischade bloggar suger.
Det känns lite underligt eftersom det inte lär vara någon som läser längre. Jag kan blogga lite och läsa själv.

För att börja med någonting så får ni en bild från igår:

Jag gjorde en telfonintervju med Mian Lodalen i min säng. Det var fint. Hon var så trevligt. Det kommer bli ett trevligt reportage ni kan läsa i smålandsposten på lördag eller på smp.se 

Det här räcker för att beskriva min lördag. Känner att jag och Elvira har kommit till ett stadie då vi inte längre behöver kommunicera med ord. Bara gester. Det var en fin kväll. Shotskväll.
Vi sitter på statoils golv. Klockan är ungefär 03:30

Till nästa vecka ska alla i Ung skriva om deras 90-tal till Smålandsposten. Tror det publiceras på lördag. Har inte valt vilken bild som ska vara med. En där jag ser söt ut och är typ fyra år gammal, eller en ful.
Så ni får läsa vad jag skrev:

Mitt 90-tal

Nittiotalet för mig innebar mycket ångest. Alla barn hade uppknäppta flanellskjortor över t-shirtar. Jag hade cykelbyxor. Min högsta önskan var att vara arab eller fransk. Jag älskade Yakuniku men vågade inte gå på mina vänners barnkalas. Min största sorg var att jag inte ägde närvarolistor som mina dagisfröknar. Anskrämlig musik som hiphop och techno blev allmänt accepterat. Jag var rädd för klumpedumpe, pelikanen Pippi och två snubbar (det skitläskiga tjeckiska barnprogrammet). Då ville jag lyssna på Spice Girls men vågade inte. Lady Dianas död ska vi inte ens tala om.
Jag hatar 90-talet.
(Dock finns det undantag – saker jag upptäckt senare som jag var för liten för då. Som Grunge, Highschoolfilmer, och Ann-Sofie Backs genombrott. Dessutom bodde jag i Stockholm stora delar av årtiondet, det var bra).

Jag sitter här och funderar lite. På hur mörkt det allra mörkast är, och om man ser skillnad på jätte jätte mörk och bara jätte mörkt. Tänker lite på att CBS 60 minutes (stavas det så? blir alltid så osäker) bara var 50 minuter långt. Lite knasigt.
Kollade innan i en guidebok mamma köpt om Bali. Vi ska åka till Bali i påsk. Det ska bli väldigt mysigt och fint och allt. De har jättegod och jättefin mat på Bali! Det är det viktigaste. Allt är fruktansvärt billigt, jag och mamma ska äta överfyllda skaldjurstallrikar varje dag. Min bror undrar om McDonalds är billigare där.

Igår hade jag en jag en jättebra kväll. Ännu en kväll var jag ute fast jag inte skulle. Eller hade råd. Men jag fick inträdet! Och en massa öl på förfesten. Och en Cosmo på Deluxe. Man kanske kan säga att jag har underbara och generösa vänner. Men något annat som också var bra var att vi hela familjen på Palladium för att fira mammas och pappas bröllopsdag. Gå dit. Beställ Gnocchi med rostad svamp och rödbetor. Bästa jag ätit på länge.

Nu ska jag jobba lite till. Reportage och grejjer att göra.

Så fin.

Mitt liv är lite jobbigt.
Lite bara.
Mycket att göra.

Gammal gammal bild på dig. Jag känner knappt igen mig. Jo, klart jag gör. Men det är nog mycket som har förändrats. Allt har förändrats. Tur är väl det.



Jag vet inte om jag har skrivit om Stockholm här, förmodligen kommer jag inte att göra det. Det var underbart och väldigt inte i alla fall. Alla där var så söta och jag vill komma tillbaka snart snart igen, för livet i Växjö känns inte längre som ett riktigt liv.
Igår var vi på deluxe, och det kändes som om jag var där för första gången. Dessutom fick jag en Cosmo av Cham. Då blev jag ännu gladare.
Idag vaknade jag väldigt sent. Stressade för att jag skulle göra ett Stil-jobb på stan för Smålandsposten. Jag tror att jag blev nöjd. Jo det blev jag. Svårt att välja personer. Försökte att välja de som inte var så tydligt modemedvetna eller så. Det kanske blev på det viset i alla fall, men jag kan känna att det lätt blir krystat om man ska jaga modeorakel i en liten stad som knappt bryr sig om trender.
Efter det stack jag till tidningen för att skriva ihop allt. Blev bra. Undrar bara om man får använda ord på italienska och ha med en svordom? Det tycker jag nog nästan.



Ny bild. Jag och Helena i väntan på tunnelbana alldeles för sent.

Idag har varit en jobbig dag. Jag har känt mig som ett hormonvrak som skriker åt allt och alla och som irriterar sig på allting. Såhär känner sig nog gravida kvinnor som är arga. Och har humörsvägningar. I'm with ya sistahs!
Hade tänkt att skicka ett sms sen. Tror att Helena märkte av mitt dåliga humör. Jag skulle i alla fall bli glad om någon skickade ett sms, ett ganska onödigt, bara för att säga "förlåt för att jag var lite borta idag". För det var jag. Som i en glasbubbla.

Något som gjorde mig glad idag var Viktor. Kom och tänka på honom. Han är för söt. Lite galen, men ändå en sådan person som skriver och säger rätt saker vid nästan rätt tillfällen. Älskar det. Dessutom låter det som att han kommer hit den 23/11. Då ska vi dricka chai-latte och jag kan låtsas att jag är förälskad. Lite kanske.
På tal om män så svarade min 28-åring på mitt sms. Eller, jag tror bara att han är så gammal - allt pekar på det. I alla fall tänkte jag svara på det också. Något fint. Han tror nog att jag är minst 20. Lär vara så. Eftersom vi träffades på Ace - med åldersgräns 20. Jaja. Huvudvärk.

Den bästa kommentaren

Jag får inte så många kommentarer här på min blogg och jag kan väl förstå det när jag inte skriver om något särskilt och så sällan. Men ibland får man kommentarer som gör en alldeles varm inuti och allting känns underbart. Följande kommentar fick mig genast på bättre humör och får mig att le. Så sött!
Tack Amanda. Jag vet inte vem du är men det känns lite sorgligt att du inte vågade prata med mig (kanske var jag obehaglig på tåget till Arvika eftersom jag blev full som ett svin). Det var fint skrivet av dig.

Så här skrev hon:

Hej. Det jag nu kommer skriva kommer få mig att känna mig otroliogt fånig och även mig att framstå som en galning, men det är inte långt ifrån sanningen så skit samma. Hur som helst såg jag dig på tåget till arvika, och jag brukar inte hålla på och glo efter folk eller bry mig om utséenden (det låter som en kass ursäkt, men det är sant) men när jag såg dig kunde jag bara inte sluta titta. Jag visste inte hur jag skulle beskriva det för mig själv och jag tyckte du var snygg eller vad jag egentligen tyckte. Vacker är nog rätt ord. Kan kännas som en jävligt tråkig kommentar att jag bara går på allt ytligt nu men det är mitt eget fel att jag aldrig fått en chans att kunna tycka något om dig som person då jag aldrig tagit tillfället (förlåt, plural; tillfällena) i akt att prata med dig. Jag såg dig nämnligen ett par gånger under festivalen med (jag jobbade där) och sen såg jag dig på Emmaboda också! Min kompis Amanda (moderniteter-adnama om det säger dig något) snackade med dig där sa hon, men dum och feg som jag är gick jag bara inte fram och sa att du var i princip det finaste jag sett, någonsin. Det var som i en amerikansk film där allt står still i några sekunder och himlen baa strålar, typ. Fast i mitt huvud. Kanske spelar allt dethär jag tycker eller skriver nu inte någon som helst roll, för någon av oss, och dethär börjar bli en hel jävla novell, men jag var bara tvungen att skriva dethär till dig, av denhär sjuka anledningen. Nu vet du. Ha det nice så kanske vi ses, eller jag ser dig iaf, på nån festival nästa sommar. Det är ungefär tanken på festivaler som får mig att överleva vinterhalvåret förresten. Äsch vafan nu måste jag verkligen sluta skriva. Måste verka helt berusad, men det är typ så jag känner mig också. Ha det bra, och sånt :)

Gaaah. Bojkotta Roberto Cavalli för H&M!
Bojkotta Roberto överhuvudtaget. Det är fult, äckligt och smaklöst. Jag kan verkligen se framför mig vilka som kommer att trängas i affärerna nu i dagarna när kollektionen släpps. Vulgära djurprints funkar bara om man är rik, har modellkropp och bor på riviäran alternativt i Sydafrika eller annat kolonial-land.
Herrkläderna ska vi inte ens tala om. TRÅKIGT. Dyrt för att vara H&M. Jag är trött på kläd- och trendhysterin. Nästan med trött på människor som värnar om miljön men som samtidigt går och köper lite smågrejjer varje dag på H&M. Gud vad bra för miljön.

Blä på er.

Nej, vet ni vad. Om ni vill göra något vettigt istället tycker jag att ni ska kolla in Gossip Girls.
Det är amerikanskt, preppy, sött och ja. Jag älskar det.

Common People

Hej bloggen.
Nu har jag varit i Stockholm. Och varit hemma i två dagar.
Det har varit helt underbart!
Ingen kommer att förstå den enorma sorgen jag kände när vi var tvugna att lämna efterfesten och alla underbara människor 05:00 i lördags för att åka tillbaka till vår lilla lägenhet. Att vi sen försov oss och nästan missade bussen några timmar senare på grund av att vi stannade så sent är en annan sak.

Orkar inte print-screena alla bilder som folk lagt upp på diverse ställen, men ni får en. Här var klockan runt halv fyra på natten och vi sjöng på tunnelbanan. Jag sjöng i en askkopp.



Fuck den anonyma kommentatören. Jag var på Ace. Och Vice-festen.

Efter regn kommer solsken och jag har glömt alla mina depressioner för ett tag. Hurra hurra.
Smålandsposten ger britneys nya 4 glada solar. Hurra hurra.

Eftersom jag är så glad idagtänkte jag delge er några av dagens takar:

x Blir alltid nervös när någon jag ringer inte svarar. Jag brukar tänka att personen ifråga gör något konstigt istället för att svara mig. Eller något snuskig. Som att ha sex, eller att han/hon hånglar med sin granne. Det är jättejobbigt.

x Jag har börjat få ångest varje gång jag tar upp min mobiltelefon. Vet inte varför. Egentligen går vi ganska bra ihop tillsammans nuförtiden eftersom jag har fria sms. Det har bidragit till att jag alltid svarar på alla sms (nästan) och att jag alltid har den med mig. Neurotiskt.

x Har också funderat på personer som arbetar i telefonsupportrar framställs i reklam. För ett tag sedan var det någon med TryggHansa och deras anställda. Det var söta, friska flickor och pojkar i propra, lite gammeldags kläder. Nu senast är det något bredbandsbolag som tycker att vi ska "göra slut med våra gamla bredbands leverantörer". Och där är de igen! Bilder på supporters, söta små duvungar som gråter. Herregud. Jag har jobbat på ett företag med sådana som svarar i telefon. Sanningen är inte riktigt så guldkantat.

Every day is like sunday.

Idag är jag deprimerad.
Allting känns väldigt tungt. Frågan är om det blir lättare av skriva, men jag gör det. Förresten är det dumt att ursäkta ig själv.

Känns djupt och svart.

Körkort - Vänner - Fota -Skriva - Familj
ÅNGESTÅNGESTÅNGESTÅNGEST

Det lilla ångestmonstret kommer på besök.

Vet inte vilken skillnad det egentligen hade gjort om jag hade haft ett körkort, vem skulle jag köra till?
Klagar på min vikt men jag skulle ändå inte ha någon att visa min nya smala kropp för.
Orkar inte vara ensam men står samtidigt inte ut med människor.
Just nu orkar jag inte bry mig om världsliga saker som körskolelektioner, semester i Italien och projektarbete.
Sluta prata med mig om det. Det löser sig ändå.
Trött på att vara vegeteran också. All mat smakar likadant - alla vet att jag ändå äter kött på fyllan.

Okej.
Jag är inte superduper ensam. Inte ens lite ensam.
Mest uttråkad, bortskämd och nonchalant.

Vill bara ha ett liv där de små sakerna kan kännas lite fina och betydelefulla.
Som en könummerlapp som har vikts i fickan och helt plötsligt liknar något annat, som att förundras över hur stökigt ett rum kan bli utan att någon säger till eller att se hur fint ljuset blir när det lyser igenom höstfärgade träd (färgskalan blir som på 70-talet).

Lyckligtvis finns det bot på grå dumma dagar:

x Cosmic Dancer. En av de bästa låtarna någonsin.
x Alber Elbas citat "Jag älskar tanken på att jag själv inte kan komma i kläderna. Det är som att känna doften av kakan på gatan uanför bageriet, men inte ha pengar nog för att köpa den".
x Cigaretter (nästa vecka är min sista vecka med dem)

Nu ska jag köra lite bil och fundera på livets mysterium ackompanierat av Sufjan Stevens.