[emotional breakdown]

Ikväll var det ganska jobbigt, vi fick veta att en av våra äldsta vänner har blivit inalgd på sjukhus och kommer förmodligen dö snart. Min lillasyster tog så hårt åt sig, jag har aldrig sett henne så innerligt ledsen innan. Det var så bra att gråta med henne. Vi är ganska lika.
Senare låg vi tillsammans i hennes säng, innan hon somnade. Det var flera veckor sedan jag var så nära någon sist. Allt fick mig bara att längta tillbaka till Helsingborg. Tomas, såklart. Jag vet inte vat det egentligen är jag håller på med. De senaste dagarna har jag inttalat mig själv att det faktiskt går bra utan att tänka på det, gör jag inte det så längtar jag inte. Men det ligger bara i bakgrunden, och det ger mig en jävla jävla ångest som dödar mig. Jag får ringa nu till honom någon dag. Allting jag önskar är att det ska bli bra. All den här känslomässiga förvirringen och frustrationen gör mig galen.

Imorogn kväll/natt är det kultur nonstop. Jag ska spela Hamlet igen. Hurray. Eller inte.
Jag saknar lite hur det var förra året, vi var alla tillsammans. Alla tolv vännerna. Men alla vet att ingenting som är så stort kan hålla för evigt. Det var omöjligt. Nu är det förändrat, jag hoppas att jag kommer träffa Amanda, Kim och Helena. Ni är något av det bästa just nu. Helt klart. Nu ska jag lyssna lite på Antony and the Jonsons och känna mig lite melankolisk.