Om en timme åker jag till Jönköping.
Jag ska på rättegång. Det känns verkligen som slutet på livet. Döden.
Så många har sagt att om det händer något så händer det definitivt inte idag.
Egentligen vet jag inte om jag känner mig så hotad, men det är en obehaglig känsla.
Att något har hänt, något kanske händer igen.
Mamma och pappa är med mig hur som helst. Det känns bra.

Det känns bra att jag är i Stockholm om en vecka.
Då ska jag och helena gå på Ace, träffa underbara människor och bara glömma Växjö och allt annat.

Förresten har jag ett fan! Någon som typ beundrar mig som en idol.
Det är inte vem som helst heller. Nej, min mammas frisörs dotter blev helt galen häromdagen när hon trodde att hon såg mig på stan. Hennes mamma (frisören) som vet vem jag är övertygade henne om att det inte var jag, men dottern insisterade.
Undrar hur hon vet vem jag är. Sött i alla fall.

Nu ska jag ha lite mer ångest och "ont-i-magen-känsla". Sköljer ner det med Morrissey och Antony and the Johnsons.