Gammal gammal bild på dig. Jag känner knappt igen mig. Jo, klart jag gör. Men det är nog mycket som har förändrats. Allt har förändrats. Tur är väl det.



Jag vet inte om jag har skrivit om Stockholm här, förmodligen kommer jag inte att göra det. Det var underbart och väldigt inte i alla fall. Alla där var så söta och jag vill komma tillbaka snart snart igen, för livet i Växjö känns inte längre som ett riktigt liv.
Igår var vi på deluxe, och det kändes som om jag var där för första gången. Dessutom fick jag en Cosmo av Cham. Då blev jag ännu gladare.
Idag vaknade jag väldigt sent. Stressade för att jag skulle göra ett Stil-jobb på stan för Smålandsposten. Jag tror att jag blev nöjd. Jo det blev jag. Svårt att välja personer. Försökte att välja de som inte var så tydligt modemedvetna eller så. Det kanske blev på det viset i alla fall, men jag kan känna att det lätt blir krystat om man ska jaga modeorakel i en liten stad som knappt bryr sig om trender.
Efter det stack jag till tidningen för att skriva ihop allt. Blev bra. Undrar bara om man får använda ord på italienska och ha med en svordom? Det tycker jag nog nästan.



Ny bild. Jag och Helena i väntan på tunnelbana alldeles för sent.

Idag har varit en jobbig dag. Jag har känt mig som ett hormonvrak som skriker åt allt och alla och som irriterar sig på allting. Såhär känner sig nog gravida kvinnor som är arga. Och har humörsvägningar. I'm with ya sistahs!
Hade tänkt att skicka ett sms sen. Tror att Helena märkte av mitt dåliga humör. Jag skulle i alla fall bli glad om någon skickade ett sms, ett ganska onödigt, bara för att säga "förlåt för att jag var lite borta idag". För det var jag. Som i en glasbubbla.

Något som gjorde mig glad idag var Viktor. Kom och tänka på honom. Han är för söt. Lite galen, men ändå en sådan person som skriver och säger rätt saker vid nästan rätt tillfällen. Älskar det. Dessutom låter det som att han kommer hit den 23/11. Då ska vi dricka chai-latte och jag kan låtsas att jag är förälskad. Lite kanske.
På tal om män så svarade min 28-åring på mitt sms. Eller, jag tror bara att han är så gammal - allt pekar på det. I alla fall tänkte jag svara på det också. Något fint. Han tror nog att jag är minst 20. Lär vara så. Eftersom vi träffades på Ace - med åldersgräns 20. Jaja. Huvudvärk.

Den bästa kommentaren

Jag får inte så många kommentarer här på min blogg och jag kan väl förstå det när jag inte skriver om något särskilt och så sällan. Men ibland får man kommentarer som gör en alldeles varm inuti och allting känns underbart. Följande kommentar fick mig genast på bättre humör och får mig att le. Så sött!
Tack Amanda. Jag vet inte vem du är men det känns lite sorgligt att du inte vågade prata med mig (kanske var jag obehaglig på tåget till Arvika eftersom jag blev full som ett svin). Det var fint skrivet av dig.

Så här skrev hon:

Hej. Det jag nu kommer skriva kommer få mig att känna mig otroliogt fånig och även mig att framstå som en galning, men det är inte långt ifrån sanningen så skit samma. Hur som helst såg jag dig på tåget till arvika, och jag brukar inte hålla på och glo efter folk eller bry mig om utséenden (det låter som en kass ursäkt, men det är sant) men när jag såg dig kunde jag bara inte sluta titta. Jag visste inte hur jag skulle beskriva det för mig själv och jag tyckte du var snygg eller vad jag egentligen tyckte. Vacker är nog rätt ord. Kan kännas som en jävligt tråkig kommentar att jag bara går på allt ytligt nu men det är mitt eget fel att jag aldrig fått en chans att kunna tycka något om dig som person då jag aldrig tagit tillfället (förlåt, plural; tillfällena) i akt att prata med dig. Jag såg dig nämnligen ett par gånger under festivalen med (jag jobbade där) och sen såg jag dig på Emmaboda också! Min kompis Amanda (moderniteter-adnama om det säger dig något) snackade med dig där sa hon, men dum och feg som jag är gick jag bara inte fram och sa att du var i princip det finaste jag sett, någonsin. Det var som i en amerikansk film där allt står still i några sekunder och himlen baa strålar, typ. Fast i mitt huvud. Kanske spelar allt dethär jag tycker eller skriver nu inte någon som helst roll, för någon av oss, och dethär börjar bli en hel jävla novell, men jag var bara tvungen att skriva dethär till dig, av denhär sjuka anledningen. Nu vet du. Ha det nice så kanske vi ses, eller jag ser dig iaf, på nån festival nästa sommar. Det är ungefär tanken på festivaler som får mig att överleva vinterhalvåret förresten. Äsch vafan nu måste jag verkligen sluta skriva. Måste verka helt berusad, men det är typ så jag känner mig också. Ha det bra, och sånt :)

Gaaah. Bojkotta Roberto Cavalli för H&M!
Bojkotta Roberto överhuvudtaget. Det är fult, äckligt och smaklöst. Jag kan verkligen se framför mig vilka som kommer att trängas i affärerna nu i dagarna när kollektionen släpps. Vulgära djurprints funkar bara om man är rik, har modellkropp och bor på riviäran alternativt i Sydafrika eller annat kolonial-land.
Herrkläderna ska vi inte ens tala om. TRÅKIGT. Dyrt för att vara H&M. Jag är trött på kläd- och trendhysterin. Nästan med trött på människor som värnar om miljön men som samtidigt går och köper lite smågrejjer varje dag på H&M. Gud vad bra för miljön.

Blä på er.

Nej, vet ni vad. Om ni vill göra något vettigt istället tycker jag att ni ska kolla in Gossip Girls.
Det är amerikanskt, preppy, sött och ja. Jag älskar det.

Common People

Hej bloggen.
Nu har jag varit i Stockholm. Och varit hemma i två dagar.
Det har varit helt underbart!
Ingen kommer att förstå den enorma sorgen jag kände när vi var tvugna att lämna efterfesten och alla underbara människor 05:00 i lördags för att åka tillbaka till vår lilla lägenhet. Att vi sen försov oss och nästan missade bussen några timmar senare på grund av att vi stannade så sent är en annan sak.

Orkar inte print-screena alla bilder som folk lagt upp på diverse ställen, men ni får en. Här var klockan runt halv fyra på natten och vi sjöng på tunnelbanan. Jag sjöng i en askkopp.



Fuck den anonyma kommentatören. Jag var på Ace. Och Vice-festen.