Till nästa vecka ska alla i Ung skriva om deras 90-tal till Smålandsposten. Tror det publiceras på lördag. Har inte valt vilken bild som ska vara med. En där jag ser söt ut och är typ fyra år gammal, eller en ful.
Så ni får läsa vad jag skrev:

Mitt 90-tal

Nittiotalet för mig innebar mycket ångest. Alla barn hade uppknäppta flanellskjortor över t-shirtar. Jag hade cykelbyxor. Min högsta önskan var att vara arab eller fransk. Jag älskade Yakuniku men vågade inte gå på mina vänners barnkalas. Min största sorg var att jag inte ägde närvarolistor som mina dagisfröknar. Anskrämlig musik som hiphop och techno blev allmänt accepterat. Jag var rädd för klumpedumpe, pelikanen Pippi och två snubbar (det skitläskiga tjeckiska barnprogrammet). Då ville jag lyssna på Spice Girls men vågade inte. Lady Dianas död ska vi inte ens tala om.
Jag hatar 90-talet.
(Dock finns det undantag – saker jag upptäckt senare som jag var för liten för då. Som Grunge, Highschoolfilmer, och Ann-Sofie Backs genombrott. Dessutom bodde jag i Stockholm stora delar av årtiondet, det var bra).