Every day is like sunday.

Idag är jag deprimerad.
Allting känns väldigt tungt. Frågan är om det blir lättare av skriva, men jag gör det. Förresten är det dumt att ursäkta ig själv.

Känns djupt och svart.

Körkort - Vänner - Fota -Skriva - Familj
ÅNGESTÅNGESTÅNGESTÅNGEST

Det lilla ångestmonstret kommer på besök.

Vet inte vilken skillnad det egentligen hade gjort om jag hade haft ett körkort, vem skulle jag köra till?
Klagar på min vikt men jag skulle ändå inte ha någon att visa min nya smala kropp för.
Orkar inte vara ensam men står samtidigt inte ut med människor.
Just nu orkar jag inte bry mig om världsliga saker som körskolelektioner, semester i Italien och projektarbete.
Sluta prata med mig om det. Det löser sig ändå.
Trött på att vara vegeteran också. All mat smakar likadant - alla vet att jag ändå äter kött på fyllan.

Okej.
Jag är inte superduper ensam. Inte ens lite ensam.
Mest uttråkad, bortskämd och nonchalant.

Vill bara ha ett liv där de små sakerna kan kännas lite fina och betydelefulla.
Som en könummerlapp som har vikts i fickan och helt plötsligt liknar något annat, som att förundras över hur stökigt ett rum kan bli utan att någon säger till eller att se hur fint ljuset blir när det lyser igenom höstfärgade träd (färgskalan blir som på 70-talet).

Lyckligtvis finns det bot på grå dumma dagar:

x Cosmic Dancer. En av de bästa låtarna någonsin.
x Alber Elbas citat "Jag älskar tanken på att jag själv inte kan komma i kläderna. Det är som att känna doften av kakan på gatan uanför bageriet, men inte ha pengar nog för att köpa den".
x Cigaretter (nästa vecka är min sista vecka med dem)

Nu ska jag köra lite bil och fundera på livets mysterium ackompanierat av Sufjan Stevens.