Saturday, June 7, 2008

Nothing happens,

Oh Bkåängsgatan. Vad var jag inte för dig. Hur många gånger återvände jag inte även fast jag visste att allt det jag inte stod för. Studsmattor, grädsmattor och kött på grillen.
Hur kan jag ändå veta att kommer tillbaka? hur kan jag ändå veta att jag kommer att träffa dig på avlägsna platser. Om inte USA har bomba oss eller sökt reda på våra identiteter.
Jag vet att jag är känslor. Även om jag kan känna Gud emellan mina ben och även om hela Rom är närvarande. Även om är det fortfarande samma sak. Mannen i skägg, mannen med dynamit emellan benen. Ta mig dit då musiken på jorden fortfarande var ny. Då fortfarande en hand på våra lår kändes nytt, då vi fortfarande frågade oss om detta verkligen hände.
Nu särar jag på mina ben, och Gud vet att jag hade hjärtat i handen. Jag skulle bära världens synder på mina barma och bara axlar. Hjärtat känns fortfarande släppt även om han vilar på dem. Vad ska vi göra om världen känns som en svinstia? Vad ska ni göra åt det? Även om jag har blivit kär, så här i slutet, slutet av allt hopp och allt liv, har det dödat mig. Allt har dödat mig. Trots det har inget äntrat mig. Plats kött, varför existerar jag. En incest, du har förblivit. Fortfarande du känner med lösningen. Vem är jag? Varför tror jag mig veta? Ni har fortfarande dödat mig.
Det är ingen idé att säga det igen men ni har dödat mig. trots allt förlåter jag. Jag försöker. Den yngsta överlevde och var den mest älskade. vad vet jag. Jag har bara sett repliker, närmanden och presenter. Det finns en önskan hos mig att aldrig sluta. det finns en säkerhet att skriva, hur full en råkar vara. En föds inte till kvinna, en blir det. Det existerar inte något som evig kärlek. Livet är en svinstia. Och även fast vi lurar våra fiender med en häst kommer de på oss och hittar djupen. Är du inte rädd?
Är du inte rädd för allt som finns inuti?
(Det får mig att vända mig i graven).
Jag vet att min tid egentligen är, redan, men jag är ett sent barn. Låt mig bara vara, Låt mig bara ha bläck på mina händer, låt mig tro att du älskar mig. Låt mig tro att jag verkligen såg gardinerna, att jag verkligen satt på en buss söderut för att träffa dig.
Låt mig tro att det är meningen att vi skulle trilla, innan, i mig även om vi inte gjorde det. Är det det här man vill ha? I moll, såklart.

Nu har jag öppnat mig, från botten av mitt hjärta. Kanske har jag inte, förmodligen inte, gett känslan av att vilja slita upp sin bröstkorg och vilja drunkna. Kanske inte. Ni förstår troligtvis inte heller hur fort det går, hur ogärna jag vill vara den som är kvar.

2 comments:

Anonymous said...

ringleader!

F Strage said...

Fin text! Och fina citat! September spawned a smålänning. Linda hälsar.